The Past
Hi everyone.
I´m gonna write about my past.
Just because I have so much to write i will write in Swedish sense I´m better on that.
I hope you understand. =D
Jag såg en film härom kvällen om grundskolan.
Jag tänkte då tillbaka på min tid i skolan.
Tiden i skolan var en ganska mörk tid som jag helst vill glömma
Men tiden läker tyvärr inte alla sår...dem finns kvar.
Jag var inte som alla andra...!
Jag passade inte riktigt in i min skola, att vara annorlunda i grundskolan är absolut inte det lättaste.
Man får höra mycket som sätter djupa sår och gör ärr för livet.
Dessa ärr kommer jag alltid att bära med mig.
Under denna mörka tid fick jag hör allt ifrån hur värdelös, äcklig, ful och fullständigt töntig jag var.
Dessa tjejer har ALDRIG bett om ursäkt eller gjort några försök till det, jag är inte långsint men ibland kan man inte förlåta.....
Jag hade min familj och min fotboll, vilket räddade mig från mycket skit!
De "tuffa" tjejerna rökte, drack alkohol och gjorde allt som "coola" personer gör.
Jag var inte intresserad, och var ute och festa första gången när jag var 15 år, en månad innan jag skulle fylla 16 år.
Jag hade EN riktig vän i skolan, hon hade det säkerligen värre än mig själv i vissa lägen.
Jag dömer ingen, men ibland är det svårt att låta bli att se på vad jag åstadkommit och vad dessa "tuffa" tjejer har åstadkommit, och det är med ett leende jag konstaterar hur bra mitt liv har blivit.
Jag vet att fotbollen gjorde att jag avstod ifrån mycket, och all uppmuntran och all hjälp jag fått från mina föräldrar är fantastisk.
Tack vare dem står jag här idag, stark och oerhört motiverad.
Efter grundskolan, jag tror jag var 18 år så träffade jag en vad jag tyckte då "fantastisk" kille.
Vi kan kalla honom för Mr.Ö
Jag föll pladask och kärleken var ett faktum, vi höll ihop i många år.
Jag var ung, blind och kär.
Men efter två år började jag inse att Ö var en så kallad alkoholist.
Jag gjorde allt i min makt för att "hjälpa" honom och lösa hans problem.
Men efter 1 år började jag ge upp, men pga. min kärlek så fortsatte jag kämpa för oss.
Jag visste inte då att jag levde i ett förhållande som bestod utav psykisk våld.
Jag gjorde ALLT för honom och tänkte aldrig på mig själv.
Efter ytterligare ett år gick jag ut med en vän och insåg då att så som jag levde inte var normalt. Jag levde i en bubbla men en ända sak i mitt huvud, vad tycker Ö om detta, vad vill Ö att vi ska göra, jag måste fråga Ö....Ja allt kretsade kring denna Ö.
Efter att övervägt hur jag ville leva mitt liv och vad jag ville göra så beslutade jag mig för att göra slut på lidandet.
Jag minns det som igår, det var en Torsdag, den 5 Februari.
Det var kallt och det snöade utanför.
Jag berättade för Mr. Ö, och som vanligt blev han arg och började uppföra sig hotfullt.
Jag hade redan packat väskan, och hunden satt i bilen, så jag tog min väska och sa:
- Du har 2 dagar på dig att lämna MIN lägenhet.
Sen gick jag min väg.
Men det slutade inte där, jag fick ge upp MIN älskade hund TEZZIE för att bli fri från greppet han en gång höll mig i.
När jag äntligen blev fri så började jag bygga upp min självkänsla och mitt självförtroende igen.
Det var en tuff tid och ibland kändes det som jag ville lägga mig ner och bara ge upp.
Men jag hade fantastiska vänner och åter igen en fantastisk familj vid min sida.
Efter åter ett misslyckat förhållande på 2 1/2 år så träffade jag äntligen någon som kunde lyfta mig mot skyarna. Låt oss kalla honom Mr. M.
Mr. M fick mig att inse hur mycket jag var värd och hur underbar jag var.
Jag byggde upp en attityd och livet började ordna upp sig.
Men efter drygt 2 år tillsammans insåg jag/vi att vänskap var någonting vi alltid kom till att ha.
Så på varsitt håll gick vi vidare i våra liv.
Samma år, den 7 November 2011 kom en dag jag fasat för.
Min älskade Neo skulle få sova.
Smärtan jag kände då har jag aldrig någonsin känt tidigare.
Smärtan jag kände då finns fortfarande kvar, men jag kan hantera den på ett sätt som jag inte trodde var möjligt då.
Det är pga. alla bra och dåliga upplevelser som jag står stark idag.
Man lär så länge man lever, och så länge viljan finns där så kan man resa sig.
Att man sen har vänner och familj som finns där och hjälper en le och andas när man glömt hur man gör är ett stort plus.
Jag berättar inte denna historien för att döma någon eller peka ut någon, alla lever sina liv precis som de själva vill och jag kommer aldrig säga vad som är rätt och fel.
Jag söker inte sympati, jag vill bara bevisa.
Bevisa att oavsett vad du går igenom i livet så kan du alltid slå tillbaka, det finns ALLTID en väg oavsett om det är en tuff och krokig väg så kommer man till ljuset så småningom.
Det finns en speciell person i mitt liv som går igenom någonting som inte kan beskrivas med ord.
Min enda riktiga vän i skolan.
Vi kan ingenting göra mer än att finnas där och försöka lyfta henne när hon faller.
Så till dig min fantastiska vän....Tankarna är hos dig/ er varje dag.
Oavsett om vi inte ses så ofta så fanns du där för mig en gång i tiden, och jag finns här för dig nu när du behöver mig som mest.
Föralltid vänner oavsett avstånd.
Med detta säger jag som jag brukar.
Love you all.
Tjingeling.
Min älskade Neo
Min fantastiska vän.
Ps: Bild på min fantastiska familj kommer senare =D
