Folk tycker att jag tramsar, men det går inte att förklara hur det känns och hur nerslagen jag känner mig...gör förfärligt ont.
Jag kommer inte gå dit imorgon heller trots att jag borde, vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.
Mitt hjärta blödder och oron över Neos operation som äger rum imorgon gör inte saken bättre.
När jag var uppe i Uppsala så fanns där ingen oro och inget ont, berode väl främst på att jag inte behövde tänka på någonting, alla krav var som bortblåsta.
Jag kan inte själv förstå hur jag kommit till denna punkten, jag vill ju absolut inte vara här, men krafterna är slut...finns ingen kämparglöd kvar längre. Jag orkar inte kämpa när det enda man får hela tiden är NejNej och Nej....vägen känns lång och näst intill omöjlig, änns som jag står mitt ute i skogen och inte kan hitta tillbaka, jag är vilsen i mitt eget liv...=(
Morgondagen får utvissa vilka beslut som tas och vad som komma skal resten av veckan.
Att prata med någon, kommer det hjälpa??? Inte vet jag, men det är väl värt ett försök..eller??
Om det finns någon som läser detta som har några bra förslag på hjälp så hör gärna av er till mig...jag behöver allt jag kan få just nu, all hjälp som finns att få...
För att avsluta det hela så kommer här lite bilder från vistelsen i Uppsala som lovat:
Hörs imorgon kära vänner.
Tjingeling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar